Ibland kommer jag på mig själv med att undra: "Varför gjorde jag så?" Jag blir glad när jag gör det för jag anser att medvetenhet om ens handlingar och tankar är vad som kan göra dem ännu bättre.

Jag kom på mig själv med att göra precis det som jag uppmuntrar mina klienter att låta bli. Jag fokuserade på det jag inte vill ha. Jag har lägt märke till att den senaste tiden har jag ett flertal gånger lagt fokus på mina klienters problem. Jag har utåt pratat om dåligt självförtroende, beroenden, flyktbeteenden, sorg osv. Visst det har varit i syfte att isynliggöra problemen för jag kan verkligen hjälpa folk att bli av med dem.

Är anledningen till att man går till en terapeut eller coach verkligen att man har problem? Eller är anledningen önskan, strävan och viljan att komma förbi dem och vad som väntar när du är mer som du vill vara?

Det vi borde tala mer om är ditt mål.

Vi borde tala mer och högre om starkt självförtroende, sprudlande energi, strålande glädje, handlingskraft och trygghet. Vi borde älta den här känslan i bröstet av lättnad och luft, älta hur det är att se i spegeln och tycka om det man ser. Vi kanske borde ägna mer tid åt att lägga över våra drömmar, ambitioner och postiva världsbild på andra. Jag tror att som allra minst hade det varit ett intressant samtal.

Så är du en av dem som gillar och vill ha mer FLOW, mer energi, mer utveckling, mer framgång, mer lycka, mer lugn och mer kärlek? Hör av dig. Jag kan hjälpa dig till ett lyckligare liv.

En klassisk pappagrej är att lära sina barn att cykla. Det finns så mycket glädje i att göra saker tillsammans, att peppa, heja och även trösta när knäna blivit skrubbade. Att se dem utvecklas och lyckas är en fantastisk upplevelse. Min son lärde sig cykla för lite mer än ett år sen efter några försök där jag sprungit med krökt rygg efter honom och hållt i sadeln (de cyklar så fort även om de inte kan själva).
Jag fick absolut inte släppa honom. Jag gjorde det ändå i smyg bara för att se om han kunde hålla balansen. Märkte han det tog han fötterna från pedalerna, försökte sätta dem i marken och stanna så fort det gick med varierade resultat.

Vad jag såg som en framgång var när han fortsatte cykla trots att jag släppte taget. När jag berättade det efteråt trodde jag han skulle bli glad men istället skällde han på mig för att jag släppte trots att jag inte fick.

För ett år sen körde vi fram och tillbaka på grusvägen utanför huset. Efter ett tag när jag släppt sadeln i smyg stannade jag honom, satte mig på knä och sa:

"Din kropp kan hålla balansen, nu måste bara din hjärna förstå det också."

Jag skojar inte. Vid nästa försök släppte jag taget och han fortsatte cykla på egen hand. Fem minuter senare cyklade han så fort han kunde nerför vägen och tvärbromsa för att kunna göra så långa sladdspår som möjligt. Inget tvivel alls. All spänning och nervositet släppte och han ägnade sig åt det kroppen redan kunde.

Har denna historien en poäng? Klart den har. Vi begränsar oss själva genom att tänka för mycket. Vi skapar onödiga hinder och övertygelser. Våra tankar står i vägen för oss själva. Lösningen är nästan alltid enkel. Kanske inte lätt men enkel. Du kan lösa dina problem. Du kan ta dig vidare. Du kan läka. Du kan lyckas. Du kan. Om du vill. Låt inte omvärldens "sanningar" diktera hur du lever ditt liv. Har inget gjort det du vill göra betyder det bara att inget gjort det du vill göra och du kommer vara först. Men det behöver inte handla om att skapa ett imperium. Det kan räcka med att vakna, ta ett djupt andetag och känna tacksamhet för att du lever. Låt inte hjärnan stå i vägen för den stunden. Din kropp kan redan lycka, nu måste bara din hjärna förstå det också.